Jag hade motgång i flera år. Svårt att sätta fingret vad som har hänt, men så är det. En dag hade jag allt, sambo,perfekt sexliv, barnet, hund, pengar, bra jobb och insatslägenhet. Jag hade hobbies och många "vänner".

Jag kommer ihåg hur lätt var det att vara gravid eller vara mammaledig. Jag var avslappnat och kunde hitta på aktiviteter med min lilla tös hela tiden. Jag kunde inte fatta hur folk ville inte sitta hemma med sina små barn! Jag var överlycklig, min dotter var lugn och överlycklig. Jag hann med allt, röjde hemma, tog hand om sig själv, tränade, gick och shoppade finfina kläder, levde en dröm....tror jag......

Idag, 7 år senare, är jag hemma med min andra tjej. Mina änglar ser lika ut, men har sååå olika personligheter. Min situation är heeelt annorlunda från det var då. För 7 år sen njöt jag av livet, idag försöker jag överleva varje dag och inte ge upp...jag har ett litet barn men har jättesvårt njuta i nuet. 

För ett par år sedan förlorade jag allt, antagligen på grund av ett fel fattat beslut, då rullade allt elände igång. Jag separerade, jag förlorade jobbet, började umgås med människor som påverkade mig helt fel, jag blev blåst av min kompanjon....alltså allt som kunde gå fel gick fel och lite till....

Så jag sitter hemma med min lilla tjej och mår dåligt. Min vardag full av ångest, depression och tristess. Nu tvingar jag mig att vara glad och försöka göra saker med mina döttrar, men det är inte så lätt om man vet inte när man ska äta nästa gång eller kommer de att stänga elen snart....

Alla säger att det spelar ingen roll om föräldrar är rika eller fattiga, det är kärleken till barnet som räknas...men idag kom jag fram, att det kan inte stämma så bra! Om mamma mår inte bra och knappt klarar av vardagen, hur kan hon ge positiva känslor till sitt barn?! Så min fråga är: "Kan fattiga föräldrar ge lika mycket positiv energi till sina barn?" Jag älskar mina barn, men jag ser inte hur kan jag prestera 100% om jag är inte hel, om jag har svårt att tycka om mig själv.